Sjätte delen av berättelsen om Romresan

Till folkets jubel kom så far och son in på Petersplatsen. Där var det en kvarts miljon människor som väntat länge, länge.Det var faktiskt först när de hade kommit ända in i mitten av Petersplatsen som pappan började inse att det fanns olika uppfattningar om vem jublet gällde - pappans och alla andras. Samtidigt gjorde nämligen John-Pål sin sista entré, han bars ut på scenen av sina just då 10 närmaste medarbetare. Scenkostymen kan beskrivas som lite tråkig, ekfärgad som den var, men inramningen var fantastisk på många andra sätt.Men Olof - som ju som vanligt var lite snabbare i huvudet - insåg omedelbart i vilket sammanhang han nu var insatt i. Den unga spjuvern, som nu i 14 år som god lutheran levt på devisen att man kan - ja närmast bör - synda på nåden, började omedelbart begå goda gärningar på det att det må gå honom väl i livet - och efteråt. När det plötsligt passerade en påvlig medarbetare med dagens program i näven tog Olof snabbt hand om tre av dessa. Ett gav han en ung österrikare, eller var han polack?, som blev jätteförtjust. Nästa gav han en italiensk matmor som blev minst lika förtjust och senare också bad att få bli fotograferad av sin unga välgörare. Det tredje gav han sin far eftersom denne inte nått lika långt och skaffat sig ett eget program. Hela programmet var skrivet på något dött språk men kompletterat med för paret så kända lingon som franska, polska, spanska, italienska och tyska. Ni kan själva förstå varför Dubbeljo ser så förvånad ut de gånger man ser bilderna från tillställningen.Det som nu utspelade sig finns att hitta på film och jag gör därför bara ett kort sammandrag....mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa...Trosbekännelsen...Den moderna storinkvisitorn Ratzinger håller ett griftetal där John-Pål anges redan befinna sig i himlen. Församlade lutheraner konstaterar att så kan man minsann inte göra i deras kyrka utan då som lutheran får man bara leva på hoppet....nattvard, med 250 000 gäster kan man förstå att det inte blev något vin kvar till andra gäster än de på honnören. Men alla som ville kunde få sig en oblat. Inget knussel här inte! Vi får väl se om sommarens bröllop är mer generöst....Det sista Olof och pappan hör är åkallan till helgonen. Något man verkligen gör ordentlig där nere. Här glömmer man varken Mikael eller Gabriel.

Ungefär vid Johannes Döparen började Olof tydligt skruva på sig, vid den helige Franciskus började även pappan känna sig mätt...Efter två timmar i denna stora folkmassa som praktiserade en del sådant som man inte är van vid från andra gudstjänster, såsom att sova, skandera, applådera så att en våg av applådåskor rullade runt Petersplatsen, knäböja (ja ja Olof fick hjälpa pappan upp igen) beslöt sig pappan och Olof att lämna denna stora skara medmänniskor lite i förväg för att hinna undan ny köbildning. Alltså missades de österländska biskoparnas mässa och själva inbärandet av kistan i kyrkan.När paret väl lämnade Petersplatsen gjorde man det väl medveten om att allt fortfarande var stängt. Pappan föreslog lite turistande och tyckte att man till exempel kunde gå till Spanska trappan. Olof trodde att detta var en särskilt trevlig restaurang och hade inget emot detta utan lunkade snällt med mot denna nya upplevelse som han såg fram mycket emot.Vi åkte Metro ett par stationer och tog oss sedan mot vårt mål. Pappan med den i Sverige nyinköpta turistboken (på rea) i högsta hugg och Olof med ett svagt men ändå tydligt sug i magen. Klockan var ju trots allt nästan ett.Efter ett par hundra meters promenad i det svala men ganska vackra aprilvädret såg vi så Spanska trappan i all sin glans. Olof tittade med tydlig hänförelse på detta fantastiska byggnadsverk och vände sig sedan om och sade men all den värme, entusiasm och uppriktigt intresse som bara en hungrig fjortonårig pojke som just varit två timmar på en begravning kan uppbringa:- Å, så roligt - en trappa! Vad skall vi göra nu - gå i den?Det var då pappan förstod att vi på allvar lämnat en sinnesstämning och kommit in i en annan!

Del fem av berättelsen om resan till Rom

På fredagsmorgonen vaknade pappan precis så utvilad som man är när man ligger på en stenhård madrass 10 meter från en vältrafikerad förortsgata. Vältrafikerad för att gatan sopades just den här morgonen. På sitt vanliga milda och rosenskimrade sätt väckte han Olof som på sitt mjuka och tillmötesgående sätt bara ställde sig lite undrande till nödvändigheten att äta frukost just nu. Det faktum att restaurangen stängde snart befanns vara tillräckligt skäl för att överväga att gå upp.När den näringsriktiga frukosten var intagen funderade far och son på vad man skulle göra den här dagen. Efter en koll med personalen på hotellet gjordes bedömningen att det, trots att det bara var fredag, var stängt i stort sett överallt. Man trodde att det bara var till någon form av tillställning på ett större torg i staden som det var öppet. Men man varnade kraftigt för att det nog skulle vara köbildning dit eftersom det var det enda stället som var öppet. Far och son bestämde sig för att åka ner till stan och strosa runt, för varför stå i kö där alla andra var.Det var 300 meter från hotellet till busshållplatsen och 400 meter till metrostationen. Givetvis tog man bussen. Pappan hade inte löst någon biljett för lokaltrafik och det gick inte att betala till chauffören. Så pappa och son fick tjuvåka och hoppas på det bästa. Efter 100 meter stannade bussen, chauffören stirrade på passagerarna (pappan tyckte att den stirrande blicken nog var riktad mot honom och började få dåligt samvete) och när chauffören började skrika på italienska tyckte pappan och sonen att det var bäst att fråga någon medpassagerare om vad som hände. Ingen förstod något annat än italienska vilket innebar att alla förstod chauffören och ingen förstod pappan. De andra passagerarna lämnade bussen med en blick som sade "det här vill jag inte se"- men på italienska och när chauffören öppnade dörren till sitt bås fann far och son det bäst att hoppa av dom också.Med andan i halsen såg de hur bussen lämnade hållplatsen i stort sett tom. Först efteråt fick man veta att köbildningen i centrum medfört att all biltrafik i närheten av Det Stora Torget Med All Aktivitet var förbjuden vilket inkluderade bussar mot centrum.Pappan gaskade snart upp sig så som en förälder skall göra och sade, "Ja, då tar vi metron i stället". Väl framme vid kassan löstes snabbt två fyradagarsbiljetter och paret äntrade så småningom tåget mot centrum. Stationen Cipro i närheten av vatikanens museum ansågs vara en god utgångspunkt för en promenad mot centrum. I en trappa mötte dom en dam som frågade något på polska, pappan svarade på svenska och alla var nöjda.Efter att ha gått någon kilometer var Olof och hans far framme vid vatikanens murar. Här hittade man bland annat ett tjog bajamajor, några tusen polacker, två stora bildskärmar och stora svärmar av poliser, scouter och andra vakter. Snacka om att man vet hur man köar i Italien. Det är inte lätt att gå rätt som orienterarn sa och plötsligt fann sig vårt par inspärrade med poliser framför sig och kravallstaket som drogs fram bakom sig. Pappan höll givetvis sitt iskalla lugn och sade tröstande till den lite stressade sonen "Vi väntar lite och ser vad som händer" - sonen undrade förstås vad som var alternativet men höll klokt nog tyst. Plötsligt började den lilla folkmassa som klämts in mellan poliser och kravallstaket att röra sig kraftigt åt ena hållet och Olof föreslog att de skulle hänga på. Lätt joggande i en stil som hörbarligen imponerade på polackerna på andra sidan staketet följde pappan sin bortrusande son och de andra som befann sig på samma ställe och plötsligt rundade de en polis och alla gick snabbt och sammanbitet åt ett och samma håll.

Del fyra av reseberättelsen

När väl bilen startade visade det sig att vår chaufför inte alls hörde till den grupp av italienare som läst meningen "I Italien är det farligt i trafiken, där kör de fort och lite som de vill". Han var oerhört koncentrerad på att få oss till rätt adress. Så koncentrerad att han inte hade tid att titta någonstans åt sidan utan hela tiden rakt fram. Men jag som lite avslappnad satt bredvid kan för er berätta något om det han missade. Det var
alla skyltar om begränsad hastighet
tre rödljus
bussfilen
bussarna i bussfilen - dom han klämde sig emellan i det mellanrum bara han och ingen annan såg
14 polisbilar
enkelriktningen
de två polisbilarna med blåljus på han körde om vid ett av rödljusen
Meddelandet om att vägen tog slut
Trottoaren i slutet av vägen
Skylten om förbjuden högersväng
Men han såg förstås och stannade för att heja på sin kamrat taxichauffören, för inte frågade han väl om vägen?
Den första gång han snuddade bromspedalen var det för att sakta in vid hotellet och så småningom släppa av Olof med pappa och bagage.
Nu var det äntligen dags att sova efter denna händelserika dag. Rummet med nummer 507 hade en hänförande utsikt över alla grannhus och trafiken på Gregorius XI - gatan. Hotellägaren var den typ av entreprenör som verkligen bryr sig om sina gäster. Sängarna till exempel fick en att känna sig "ack som ett fjun så lätt". Det spelade nämligen ingen roll hur man vände sig, madrassen gav inte efter. Vilken dröm!

Del tre av reseberättelsen

Klockan 15.30 på torsdagen får Olof och hans pappa borda flygplanet och inta sina platser. Dom sitter till vänster en bit ner i planet som är märkt Fly Nordic. Flygkaptenen ber om ursäkt för förseningen som beror på att så många av flygledarna i Malmö har blivit sjuka. Men kaptenen tror att dom är missnöjda med något. Kaptenen är också missnöjd, förmodligen skulle han ha hämtat barnen men nu blir han sen och hans fru sur så kaptenen talar om på både svenska och engelska att flygledarna i Malmö är sura simulanter.
I Köpenhamn går Olof och hans pappa till bagagebandet och hämtar samma väska som dom sedan checkar in till Rom. Det går bra att checka in den direkt trots att incheckningsdisken är nersläckt och inget står på skylten. Det tycker dom är bra. Sedan återvänder de till terminalen för att få sig en bit näringsriktig mat. Det blir kycklingcurry. När dom har ätit sin curry går dom till gaten för att vänta lite. Planet skall gå klockan 18.45 och är då sju timmar sent. Märkligt nog har Olof och hans pappa alltså hunnit ikapp det plan de från början skulle åka med till Rom. Pappan ringer till sin fru som är förvånad för att de bara är i Köpenhamn och inte i Rom, vad var det då för mening med att åka hemifrån tidigare. Pappan lägger på telefonen.
Kaptenen på det här planet är på bättre humör för han har klarat av sin barnhämtning och har ingen sur fru. Han talar om att det är trångt över luften i Rom och att han måste landa klockan 21.05, varken förr eller senare för då får någon annan den tiden. Hela planet fylls av en spänd förväntan. Olof sätter på sig hörlurar och lyssnar på spänd musik. Tycker hans pappa som beställer en Airline special med näringsriktigt öl och näringsriktiga chips i burk. Olof äter upp pappans chips för det är ju trots allt pappan som är tjockast - än så länge - tänker pappan.
Planet landar lyckligtvis i Rom och Olof och hans pappa har löst bussbiljetter på flygplanet för resa tur och retur till Rom. När taxin från flygplatsen kostar 65 euros i stället för 45 som det står i den nya guideboken bestämmer de sig för att åka med den bussen. Den skall gå utanför terminalens ingång. Där står ingen buss. Det kommer ingen buss dit alls. Efter ett tag gör Olof en lov runt till en parkering i närheten och hittar en buss med Sterlings märke på. Då tycker pappan att det verkar vara en bra idé att åka med den bussen i stället för att tro att det skall komma någon buss som slår sig in bland taxibilar och vilda taxichaufförer utanför ingången.
Bussen blir välfylld och sen. Sen åker den. Den åker ända fram till tågstationen Termini i Rom. Därifrån går det att åka Metro till hotellet. Det vet pappan som har tjuvsurfat på jobbet och kollat. Det enda problemet är att det inte finns någon karta med både hotellet och Metrostationer på. Det finns faktiskt ingen karta alls med hotellet på eller den gata som hotellet ligger på.
Nu står Olof och pappan på Termini vid nedgången till Metro linje A och linje B. Hotellet ligger väster om Vatikanen. Olof säger att de inte har tillräckligt med information för att välja rätt tåg. Pappan tycker de kan chansa. Olof säger att klockan faktiskt är halv tolv på natten och om inte han får lägga sig snart kommer pappan att få känna sig som påven. Dom går upp från metrostationen.
Utanför Termini kommer en jättetrevlig italiensk taxichaufför och erbjuder sig att köra dem till deras hotell om han får veta vad det heter. När pappan säger vad det heter talar den trevliga mannen om att det ligger halvvägs till flygplatsen och kostar 40 euro att ta sig till med hans taxi. Pappan tittar på Olof och säger OK. Olof får en vattenflaska från en trevlig herre i självlysande väst. Taxichauffören har tappat både sin taxiskylt och sin taxameter men säger att med taxameter hade det kostat 45 euro. Olof påminner om hur trist det måste vara att känna sig som påven just nu och pappan kliver in i bilen. På väg ut från Roms centrum blixtrar ett minne genom pappans huvud. Minnet är av hans andra son som just skrivit en sida till sin arbetsbok om Italien. Där står det "I Italien är det farligt i trafiken, italienarna kör fort och lite som dom vill".

Del två av min reseberättelse

Det är torsdag lunch. Erik på Sterling har fått i uppdrag att hålla Sterlings goda namn och rykte rent genom att flytta några resenärer från Stockholmsflighten till Rom till Köpenhamnsflighten i stället så att alla får åka med. Erik ringer Olofs pappa som med bara lite tvekan går med på att ta en taxi - Sterling betalar - till Arlanda redan tjugo över ett för att sedan åka vidare till Rom från Köpenhamn kring 18.45. Erik lovar en fet rabatt på nästa resa med Sterling.
Olof och hans pappa äter en snabb och näringsriktig lunch, dricker en snabb och näringsriktig kopp kaffe och sätter sig sedan i taxin till Arlanda. På vägen till Arlanda ringer Erik med ett bokningsnummer för resan till Köpenhamn men tyvärr inte med någon uppgift om vilken terminal Olof och hans pappa skall åka från. De blir avsläppta på fel gate förstås och ilar sedan vidare till den rätta.
Klockan fem i två spänner pappan ögonen i Olof alldeles innan de skall lämna svenskt territorium och säger "Du har väl ingen kniv eller något sådant med dig nu?". Olof ser häpen och chockad ut och säger: "Nej, det är klart jag inte har". Klockan fem över två spänner säkerhetsvakten på Arlandas terminal 2 ögonen i pappan och säger "Det ligger en kniv i ryggsäcken". Pappan ser häpen och chockad ut och säger "Nej , det är klart det inte gör". Klockan sex över två packar Olof och hans pappa om sin ryggsäck. Sedan slänger Olof fickkniven i en liten brevlåda bredvid vakten.
Väl inne på Arlandas terminal två letar de båda rätt på den rätta gaten. Ser att det står där att planet skall flyga klockan 15.00. Det är gott om tid att köpa något att läsa. Olof är på konfirmationspresent så han köper en serietidning om barbarer och vikingar. Pappan är på väg till Rom så han köper en bok av Dan Brown som nog är den författare Vatikanen tycker sämst om just nu. När dom har köpt detta går de tillbaka till gaten där det nu framgår att flyget är ca. 45 minuter försenat.

En berättelse om en resa

På min blog kommer jag att försöka blanda historier, skrönor och tankar alltefter andan faller på. Här kommer jag i några avsnitt att berätta om min resa tillsammans med min son Olof till Rom för några veckor sedan. Berättelsen kommer i flera avsnitt och här är det första.


Den andra helgen i april 2005 skall Olof Axelson-Fisk få sin konfirmationspresent av sin pappa. Presenten består av en resa till Rom med åtminstone en dags besök i Vatikanen som religiöst inslag. Vatikanen är inte ett badpalats även om det låter så.
Den första lördagen i mars 2005 dör Karol Wojtyla. Han har under en stor del av sitt liv levt under pseudonym. Karol vet vad det ordet betyder för han pratar språket som det kommer från. Karol pratar många språk, några av dem är döda liksom Karol. Man kan tro att Karol är dansbandssångare för han kallar sig John-Pål den andre men det är han inte. Karol är författare - också.
Många blir ledsna för att Karol dör, 2 miljoner polacker blir så ledsna att de vill åka ner till hans begravning. Dom har inte fått resan i konfirmationspresent men åker ändå. Nästan inga av polackerna har läst alla Karols böcker, men dom blir ledsna ändå. Karol har gjort så mycket annat bra också.
Några av dom som blir ledsna när Karol dör är väldigt fina personer, eller VIP som dom brukar kallas lite käckt. Dom flyger till Karols senaste stationeringsort. Dom är så fina att dom får en egen flygplats så dom slipper trängas med 2 miljoner polacker.
Den första onsdagen i april ringer Mikael på Sterling till Olofs pappa. Dom känner inte varann men Mikael har ett budskap att lämna i alla fall. Budskapet är att Olof och hans pappa inte är tillräckligt fina för att trängas på flygplatsen för fina människor. I stället får dom trängas med polackerna. Det är trångt i luften när polackerna skall landa. Så Olofs plan kan inte flyga när det var tänkt från början utan senare, mycket senare.

En ny början

I dag publicerar jag ett första inlägg i en egen blog. Inspirerad av min bror Magnus blog gör jag ett försök att ge mig in i något nytt igen. /David